2013 slutade ok då det kom in en hund i mitt liv igen. Men som 2013 så börjar 2014 skit igen....
Jag är glad att jag har hunden nu.
Hade jag inte haft honom som i går hade jag inte varit hemma i dag.
Att blir ner tryckt av sin familj gång på gång är inte kul alls.
Så ja mådde sjukt dåligt i går.
Idag är ja extremt trött då lilleman inte ville sova alls

Nu var det ett tag sen man skrev här igen..
Jag har fått sådär... I lördags var jag och sambo och yngsta sonen stan och tänkte köpa julklappar. Gick en stund sen ville ja vara försvinna gömma mig inte synas. Jag fick panik ingen skulle få se mig.. Ringde till sambon men han svarade inte Paniken steg svårt att andras skakade allt bara snurrade. Till slut fick ja tag i sambon som tack och lov kunde lugna mig. Tacksam över att ha honom vid min sida.

Nu i kväll mår ja just nu sådär... Meningen var att ja skulle läsa för äldsta sonen men nej nej efter att han inte hade gjort det ja bad honom om
Och han bråkade ännu mer så sa jag att då får du lägga dig utan saga. Gick en liten stund sen kom han ut. Tittade inte på mig utan gick bara till sin pappa kramade honom och sa att han skulle hjälpa honom i morgon. Inte en något godnatt mamma ingen ting....
Är ja en dålig mamma..?? Är ja för hård mot barnen??? Känner mig som en usel mamma :(

Det gör ont,så fruktansvärt ont och höra.

han är ju bara ärlig som många barn är.

"mamma, Ingalill och Tommy dom är så snälla så snälla. Dom blir inte så arga på mig som du blir".

att höra det här gör inte livet bättre för mig. Ja tampas varje dag med hur jag mår gör så mycket ja kan för att må bättre.

jag känner mig hemsk. Känner mig som en dålig mamma.

är ja verkligen så dum mot mitt egna barnbild ja verkligen så arg på honom..?!? 

I så fall varför (bortsätt från trotset då) men annars... 

Vad ska ja göra hur ska ja göra. Tänk om han inte vill vara kvar hos mig tänkt om ja inte få säga du är min älskade son och han inte längre kommer säga "mamma jag älskar dig" eller "mamma tack så mycket" 

jag vet vet ju att han funder på mycket och jag försöker få ur honom det han funderar på men inte alltid jag orkar heller.

ja börjar bli mer och mer rädd för mig själv mer och mer osäker på om barnen verkligen har det bra och hur mycket av detta som kommer sitta kvar hos dom när de blir större....

Det gör ont,så fruktansvärt ont och höra.

han är ju bara ärlig som många barn är.

"mamma, Ingalill och Tommy dom är så snälla så snälla. Dom blir inte så arga på mig som du blir".

att höra det här gör inte livet bättre för mig. Ja tampas varje dag med hur jag mår gör så mycket ja kan för att må bättre.

jag känner mig hemsk. Känner mig som en dålig mamma.

är ja verkligen så dum mot mitt egna barnbild ja verkligen så arg på honom..?!? 

I så fall varför (bortsätt från trotset då) men annars... 

Vad ska ja göra hur ska ja göra. Tänk om han inte vill vara kvar hos mig tänkt om ja inte få säga du är min älskade son och han inte längre kommer säga "mamma jag älskar dig" eller "mamma tack så mycket" 

jag vet vet ju att han funder på mycket och jag försöker få ur honom det han funderar på men inte alltid jag orkar heller.

ja börjar bli mer och mer rädd för mig själv mer och mer osäker på om barnen verkligen har det bra och hur mycket av detta som kommer sitta kvar hos dom när de blir större....

Nu var det ett tag sen ja skrev här. Inte mått så bra nu det sista.

Snart är det en vecka sen jag var tillbaka hos psykologen. Efter ett tag sen ja var där,sist var det dags att fylla i papper igen för och se hur ja låg med depressionen....

läste ringade in och hon räknade ihop det..... "Jag ser att du svarar högre på det du inte gjorde sist. Det betyder att din depression har gått längre ner än innan" 

Min tanke var väl mer "jaha mer medicin eller vadå..hur ska barnen reagera och sambon... Min omgivning... Kommer jag isolera mig själv igen och inte gå ut mer än nödvändigt? " 

det var många tankar på samma gång. Inte nog med att ja har fått panik och ångest känslor/attacker...

efter att hampratat med psykologen gick jag upp till min mamma på sjukhuset. Tack gode Gud för att få kunna gå upp till mamma. 

Hon undrade hur det hade gått. Det räckte med att hon såg mig i ögonen när ja satt mitt emot henne.

precis när ja skulle säga det så brast det totalt. Jag grät och grät och bara lägga sig i mammas knä och gråta och känna mamma stryka sin hand över en så gick tankarna runt. "Varför måste man bli vuxen när man mår såhär" "kan man inte bara få känna sig liten igen och krypa upp i mammas famn som man gjorde som liten"

vi vi satt och pratade lite mamma och jag sen var hon tvungen och jobba och jag gick hem istället för att ta bussen. Ja pallade inte med och åka buss alls den dagen.

varje dag är en kamp varje dag måste jag ta min medicin varje dag tvingar jag upp mig själv varje dag försöker ja ge mina  barn det dom vill ha det dom behöver från en förälder. Varje dag frågar äldsta sonen hur jag mår...

ja försöker ta en dag i taget men det är en kamp jag försöker att inte ta åt mig saker folk säger till mig eller mina barn kan säga/reagera men också det är en ständig kamp.

ja orkar inte må såhär men hur jag en försöker så känns det som att det kommer förfölja mig livet ut...

allt bara snurrar en del kan säga "sluta tänk på hur du mår gör något istället"  HALLÅ!!!!! Vad tror ni jag försöker med??!! Hade ja velat må ännu sämre hade ja nog inte bott kvar med sambo och barnen. Eller haft någon kontakt med någon. Jag FÖRSÖKER. mer kan ja inte göra.

Varför får ja en masa ångest känslor för??
Nu sitter man och väntar på att få prata med psykologen igen.... Var ett tag sen. Vad ska man säga hur mycket ska man berätta. Varför känns allt så jobbigt varför hittar man inte orden för att kunna berätta allt.?
Får massa ångest bara för att jag ska ha samtal varför?
Tycker synd om sambon som måste leva med mig samtidigt en lättnad för att ja har honom men får ändå skuldkänslor. Tar han in allt och sen bara håller saker för sig själv eller ignorerar han bara det sen och inte tänker på det mer.
Många tankar snurrar i huvudet men kan inte få ur mig allt en då. Känner hur tårarna är på väg varför?
Känner mig helt hjälplös känner mig tom samtidigt som jag känner mig så hemsk....

Snart orkar ja inte mer. Allt känns jobbigt... Vara orolig för hur man mår från dag till dag.

funderar på hur sönerna ska vara och reagera på sin mamma.

Känna glädje ena stunden för att senare känna ångest och panik... :(

orkar inte... Orolig för samtalet i morgon vid 10 med psykologen orolig för inlämningen för bilen.

orolig för vad psykologen ska säga i morgon vad som kommer och hända...

panik... Ångest... När ska ja få må bra igen?

idag har jag och mina föräldrar samt min moster,kusin och mosters man varit i mormors hus i korsberga.

jobbigt och rensa när man vet om att lilla mormor sitter på hem 😔

men en fina saker fann jag och det kommer jag behålla såå länge som möjligt. 

Att se sin mormor den enda ja har kvar vid livet då morfar,farfar och farmor gick bort för 6,8 respektive 3 år sedan så ä det jobbigt ochveta att stackarn blir så virrig och får för sig att hon klarar sig själv hemma.

önskar så att min mamma och moster hittar ett boende till mormor i stan så vi kan hälsa på henne oftare en vad det blir.

höll på att börja gråta idag när jag skulle säga hejdå till mormor. Hennes ord var -Lotta jag saknar dig och tänker så mycket på dig. 

Sen fick ja en puss på kinden av mormor det har jag nog inte fått sen jag var liten. Jag kramade om henne länge och ville inte släppa taget. Har lovat att jag ska ringa i veckan hoppas på att ja kan göra det också.

saknar dig älskade mormor. Vi hörs snart!