Nu var det ett tag sen ja skrev här. Inte mått så bra nu det sista.

Snart är det en vecka sen jag var tillbaka hos psykologen. Efter ett tag sen ja var där,sist var det dags att fylla i papper igen för och se hur ja låg med depressionen....

läste ringade in och hon räknade ihop det..... "Jag ser att du svarar högre på det du inte gjorde sist. Det betyder att din depression har gått längre ner än innan" 

Min tanke var väl mer "jaha mer medicin eller vadå..hur ska barnen reagera och sambon... Min omgivning... Kommer jag isolera mig själv igen och inte gå ut mer än nödvändigt? " 

det var många tankar på samma gång. Inte nog med att ja har fått panik och ångest känslor/attacker...

efter att hampratat med psykologen gick jag upp till min mamma på sjukhuset. Tack gode Gud för att få kunna gå upp till mamma. 

Hon undrade hur det hade gått. Det räckte med att hon såg mig i ögonen när ja satt mitt emot henne.

precis när ja skulle säga det så brast det totalt. Jag grät och grät och bara lägga sig i mammas knä och gråta och känna mamma stryka sin hand över en så gick tankarna runt. "Varför måste man bli vuxen när man mår såhär" "kan man inte bara få känna sig liten igen och krypa upp i mammas famn som man gjorde som liten"

vi vi satt och pratade lite mamma och jag sen var hon tvungen och jobba och jag gick hem istället för att ta bussen. Ja pallade inte med och åka buss alls den dagen.

varje dag är en kamp varje dag måste jag ta min medicin varje dag tvingar jag upp mig själv varje dag försöker ja ge mina  barn det dom vill ha det dom behöver från en förälder. Varje dag frågar äldsta sonen hur jag mår...

ja försöker ta en dag i taget men det är en kamp jag försöker att inte ta åt mig saker folk säger till mig eller mina barn kan säga/reagera men också det är en ständig kamp.

ja orkar inte må såhär men hur jag en försöker så känns det som att det kommer förfölja mig livet ut...

allt bara snurrar en del kan säga "sluta tänk på hur du mår gör något istället"  HALLÅ!!!!! Vad tror ni jag försöker med??!! Hade ja velat må ännu sämre hade ja nog inte bott kvar med sambo och barnen. Eller haft någon kontakt med någon. Jag FÖRSÖKER. mer kan ja inte göra.